Gatunätet och stadsspårtrafiken

Gatunätet nationellt

Gatuhållningen, det vill säga planeringen, byggandet och underhållet av gator, hör till kommunernas ansvar. Utvecklingen av gator leds av kommunerna. År 2020 spenderade kommunerna ca 1,50 miljarder euro på investeringar i samt upprätthållande och underhåll av trafikleder, varav största delen riktades mot gatunätet. Jämfört med föregående år spenderades det omkring fem procent mindre på gatuhållningen. Upprätthållandet och underhållet av gatunätet stod för ca 2/5 av kostnaderna och investeringarna för 3/5. Att upprätthålla gatunätets nuvarande skick är i nuläget en utmaning i många kommuner. Saneringar av gatunätet sker ofta på grund av att vattenledningsnätet under gatan saneras, och den årliga investeringsnivån kan inte täcka gatunätets reparationsskuld på ca två miljarder euro. 

Gatunätets totala längd på det finländska fastlandet är ca 31 000 km. Detta inkluderar inte separata leder för fotgängare och cyklister som det finns flera tusen kilometer av. En stor del av gatunätet finns dock i ett litet antal kommuner. Omkring 1/3 av Finlands gatunät finns inom 13 kommuners område.

Gaturummet kännetecknas av mångsidig användning och en mångsidig krets av användare. Gatorna betjänar fotgängare, cyklister, kollektivtrafik och bilister samt transporter med fordon i olika storlekar. 

När man ser till trafiksäkerheten inträffar knappt en femtedel av de trafikolyckor som leder till dödsfall och ca 40 procent av de trafikolyckor som leder till skador på gatunätet. En del av de olyckor som sker på gatunätet inkluderas dock inte i den officiella statistiken över trafikolyckor. Enligt uppgifter från sjukhusen är det årliga antalet skadade betydligt fler, bland annat bland cyklisterna. 

Hastighetsnivån på gatorna är låg. Den vanligaste hastighetsbegränsningen på gatunätet är 40 km/h (57 procent av gatunätets längd), och den näst vanligaste hastighetsbegränsningen är 30 km/h. Hastighetsbegränsningar på över 50 km/h på gatunätet är sällsynta. Låga hastighetsbegränsningar och infrastruktur som stöder dem är en central trafiksäkerhetsåtgärd på gatunätet.

Utvecklingsbehov i gatunätet

Mycket av gatunätet är byggt på 1960-talet och behöver en funktionell uppdatering. En funktionell uppdatering skulle förbättra människors förutsättningar för att röra sig i sitt närområde, trafiksäkerheten och tillgängligheten samt erbjuda bättre möjligheter för automatiserad trafik. 

Av resorna inom persontrafiken sker resorna till fots och med cykel till stor del på gatunätet. För att andelen gång ska hållas på en hög nivå krävs olika åtgärder som förbättrar miljön för fotgängarna samt som anknyter till såväl funktionen och tillgängligheten som trivsamheten. Utvecklingsbehoven i infrastrukturen för cykeltrafik anknyter bland annat till åtgärdande av brist på förbindelser och ställen med avsaknad av kontinuitet samt en höjning av cykelledernas kvalitetsnivå. Viktiga grunder för förbättringen av infrastrukturen för gång och cykling är nätverksplanerna för gång- och cykeltrafik, utifrån vilka man kan identifiera brister i nätverken, prioritera dem och målmedvetet åtgärda en del i taget på ett så effektivt sätt som möjligt. Man har identifierat det som nödvändigt att utarbeta program för främjande av gång och cykeltrafik samt ett målnätverk för cykeltrafiken i både kommuner och stadsregioner. Regionala program och målnätverk behövs för att garantera cykeltrafiknätets kontinuitet vid gränserna mellan såväl grannkommuner som kommun- och NTM-områden. 

Oförutsedd rusning på gatunätet orsakar utmaningar för ordnandet av både person- och varutransporter, i synnerhet i de större stadsregionerna. Gatunätets förmedlingsförmåga används ställvis fullt ut, vilket bland annat försvårar såväl kollektivtrafikens gång som trafikens funktion vid nationellt betydelsefulla knutpunkter, såsom hamnar och terminaler. Metoder som använts för att öka smidigheten har varit bland annat att hänvisa kollektivtrafiken till egna körfält och smarta trafikljuslösningar. En lägesbild i realtid över trafiken på gatunätet i synnerhet i de största stadsregionerna skulle bidra till smidigare rese- och transportkedjor. 

Utvecklingsbehoven för godstrafiken på gatunätet gäller såväl citylogistiken som funktionen hos transportrutterna för olika stora lastbilar och fordonskombinationer. Citylogistikens behov anknyter till lastnings- och lossningsmöjligheterna samt utvecklingen av informationssystem för distributionen. Utmaningarna för stora fordon i gatunätet gäller ofta enskilda korsningar längs transportrutterna till bland annat stora enheter för handel och medelstora industrienheter. I fråga om transportrutterna för stora lastbilar och fordonskombinationer på gatunätet har man identifierat utredningsbehov för att garantera transportkedjornas funktion.

Kunskapsunderlaget om gatunätet behöver utvecklas. I det nationella datasystemet för väg- och gatunätet, Digiroad, upprätthålls centrala uppgifter om gatunätets egenskaper. Det finns dock fortfarande brister i uppgifterna om kommunernas gatunät i Digiroad. Varje kommun ansvarar för att skicka information om gatunätet till Digiroad. Att uppgifter om vägtrafiken är tillgängliga på ett och samma ställe ger mervärde för planeringen och främjar bland annat utvecklingen av digitala tjänster för trafiken och gatunätet. 

Stadsspårtrafik

Till stadsspårtrafiken hör metro- och spårvagnstrafiken. Infrastrukturen för stadsspårtrafiken är kommunalt ägd i Finland. I dagsläget finns det metrotrafik i Helsingfors och Esbo. En förlängning av Västmetron beräknas börja trafikera till Stensvik år 2023. Ett projekt för att öka metrons kapacitet pågår. Spårvagnstrafik finns i Helsingfors och Tammerfors. I båda städerna, och i och med Spårjokern även i Esbo, utvidgas spårvagnsnätet. Utöver byggandet planerar man aktivt projekt för stadsspårtrafiken i de stora MBT-stadsregionerna Helsingfors, Tammerfors och Åbo.

Genom projekten för stadsspårtrafiken eftersträvar man ett effektivt kollektivtrafiksystem och hållbar rörlighet samt stöder målet att förtäta samhällsstrukturen. De befintliga och planerade projekten för stadsspårtrafiken är nära kopplade till utvecklingen av markanvändningen i respektive korridor för stadsspårtrafik. Även i andra stadsregioner har man utrett möjligheterna till stadsspårtrafik.