Tillgången till taxitjänster
Statistiken innehåller uppgifter om tillgången till taxitjänster. Uppgifterna baserar sig i huvudsak på de uppgifter som samlats in genom datainsamlingen för uppföljningen av taximarknaden och som lämnats av tillhandahållare av förmedlingstjänster (förmedlingscentraler) och taxiföretag. Statistiken uppdateras varje år. För produktionen av informationen ansvarar Transport- och kommunikationsverket Traficom.
Tolkning av tillgång
Tillgången till en tjänst kan definieras som utbudets förmåga att svara på efterfrågan. Tillgången till taxitjänster granskas för närvarande med fyra olika synvinklar.
1) Antalet taxibilar är en indikator för det regionala utbudet av taxitjänster som utgörs av taxibilarnas verksamhetsområden. Den beskriver taxibilarnas faktiska områdesvisa placering mer noggrant än uppgifterna i tillståndsregistret. De taxispecifika verksamhetsområdena har bildats genom att placera taxifordonen antingen enligt startkommunen för de genomförda taxiresorna eller i det område som utgörs av hemorten och dess närområde för den aktör som införts i registret.
2) Beställningstiden beskriver den genomsnittliga väntetiden innan man får en taxi för de taxiresor som förmedlats via förmedlingstjänsternas tillhandahållares datasystem.
3) Mängden taxitrafik i förhållande till befolkningen beskriver de jämförbara mängderna taxiresor per område.
4) Upplevd servicenivå inom taxitrafiken. Den upplevda servicenivån behandlas i resultaten av enkäten om servicenivån inom taxitrafiken som genomfördes i slutet av 2022, vilka publiceras våren 2023.
Regional och tidsmässig granskning av utbudet av taxitjänster
Före taxireformen 2018 hade taxibilar en fastställd stationsplats som fungerade som taxibilens huvudsakliga plats. I samband med uppdateringen av lagen slopades stationsplatsskyldigheten, vilket gjorde det möjligt för taxibilar att fritt röra sig i olika (verksamhets)områden. Taxibilarnas områdesvisa placering beskrivs med hjälp av antalet taxibilar, vilket baserar sig på de fordonsspecifika verksamhetsområden som bildats utifrån de uppgifter som erhållits via marknadsuppföljningen och som finns i tillståndsregistret. Som indikator på kartan som beskriver förändringen i antalet taxibilar används taxitäthet, som avser förhållandet mellan folkmängden i området och antalet taxibilar (folkmängd/antalet taxibilar = taxitäthet). Som granskningsnivå på kartan som beskriver förändringen har indelningen landskap-kommungrupp använts. I indelningen i fråga har kommunerna inom landskapet delats in i tre grupper på basis av kommungruppen (urbana kommuner, tätortskommuner och landsbygdskommuner).
När tillgången till taxibilar utvärderas är det bra beakta att det på taximarknaden finns marknadsanpassad taxitrafik samt taxitrafik som den offentliga sektorn ersätter och som typiskt genomförs som avtalskörningar. Taxibilar som gör avtalskörningar kan även utföra marknadsanpassade transporter. Diagrammen i statistiken visar både marknadsanpassad avtalstrafik och avtalstrafik som samhället ersätter till de delar som de förekommer i uppföljningsmaterialet.
Beställningstider för taxibilar
I följande punktdiagram används beställningstiderna för taxibilar som indikator på tillgången till taxitjänster. I materialet har resor som genomförts som förhandsbeställning exkluderats. För att säkerställa materialets kvalitet har man i granskningen utöver detta beaktat endast de taxiresor vars beräknade medelhastighet är realistisk och vars beställningstid är 2–120 minuter.
I punktdiagrammen illustrerar den genomsnittliga beställningstiden den typiska beställningstiden för en taxiresa och standardavvikelsen hur likartade beställningstiderna i typfallet är. Exempelvis om den genomsnittliga beställningstiden för en resa i ett granskat område är 15 minuter och standardavvikelsen 5 minuter, anländer taxifordonet i typfallet inom 15 minuter från beställning, men ankomsttiden varierar med i genomsnitt 5 minuter kring medelvärdet.
Örklaringar:
Diagrammen i statistiken visar både marknadsanpassad avtalstrafik och avtalstrafik som samhället ersätter till de delar som de förekommer i uppföljningsmaterialet. Den marknadsmässiga taxitrafiken verkar utan offentligt stöd, det vill säga den är en så kallad typisk taxitrafik, där konsumenten beställer en taxi till sig själv från plats A till B och betalar resan själv.
Utöver den marknadsmässiga taxitrafiken finns det på taximarknaden taxitrafik som ersätts av den offentliga sektorn. Denna taxitrafik har typiskt varit ersättningar för resekostnader som betalats bland annat med stöd av lagen om funktionshinderservice, socialvårdslagen eller lagen om grundläggande utbildning (628/1998). Resor som ersätts av Folkpensionsanstalten FPA kallas ofta FPA-resor och resor som ersätts av kommunen enligt lagen om funktionshinderservice och socialvårdslagen kallas färdtjänst.
I statistiken avses med taxitäthet förhållandet mellan folkmängden i området och antalet taxibilar.
Med en taxibils stationsplats avses enligt den upphävda lagen om taxitrafik (2.3.2007/217) den plats eller kommun från vilken trafiken bedrivs eller kommer att bedrivas och dit en bil som använts i trafiken förs efter att en körning eller ett uppdrag har avslutats. Taxibilarna hade då även jourskyldighet på sina respektive stationsplatser. I och med taxireformen 2018 slopades jour- och stationsplatsskyldigheten, vilket har gjort det möjligt för taxibilar att fritt välja sina verksamhetsområden och -tider.
Med förhandsbeställning avses en schemalagd tjänst som har beställts för att börja minst en halv timme efter tidpunkten för beställningen.
Statistiska kommungrupper enligt Statistikcentralens definition:
Till urbana kommuner räknas de kommuner där minst 90 procent av befolkningen bor i tätorter eller där folkmängden i den största tätorten är minst 15 000. År 2022 fanns det 57 sådana kommuner på det finländska fastlandet.
Tätortskommuner i sin tur är de kommuner där minst 60 procent men under 90 procent av befolkningen bor i tätorter och där folkmängden i den största tätorten är minst 4 000 men under 15 000. År 2022 fanns det 65 sådana kommuner på det finländska fastlandet.
Till landsbygdskommuner hör de kommuner där under 60 procent av befolkningen bor i tätorter och där folkmängden i den största tätorten är under 15 000 samt de kommuner där minst 60 procent men under 90 procent av befolkningen bor i tätorter och där folkmängden i den största tätorten är under 4 000. År 2022 fanns det 172 sådana kommuner på det finländska fastlandet.